Toppen

Livet är helt underbart även en grå novemberdag! Jag är lyckligt lottad jag.

Meningslöst

Idag har jag haft en bra dag på jobbet. Har känt mig behövd och fått gjort en hel del. Jag gillar när det är full fart utan att det är extrem press. Satt kvar till ganska sent för att få gjort en del eftersom jag varit borta i två dagar. Då kände jag hur meningslöst det var. Så har jag inte känt det förut, då har prestationen gått före välmående och viss mån även familjen. Min chef var också kvar och hade sonen med sig. Det var inte första gången. Jag insåg att jag inte vill ha hennes liv, att jag har något som är viktigare. Jag har varit lite deppig ett tag då jag sökt en chefstjänst internt men inte fått den. En tjänst som jag brann för och känner att jag var kvalificerad för. Jag vill ändå tro att det var någon mening med att jag inte fick tjänsten och det lurar ett livsavgörande belsut runt hörnet. Det skall bara mogna lite till. Vilket underbart liv jag har trots allt.

Frihet

Jag känner mig inte fri, själen känns instängd. Visserligen satt jag uppe för sent i går igen men jag tror inte att det är det som är problemet. Att det är höst är inte heller det problem nu. Vi har haft en fantastiskt fin höst så jag klagar inte. Det är avsaknaden av solen som brukar göra mig låg. När det är grått, grått, grått speglas det i min själ och i mitt humör. Ute lyser solen och himlen är blå, bra förutsättningar för att jag skall skratta och le. Nej, jag tror att jag känner mig fången. Hela jag skriker att jag vill styra min tillvaro själv. Att få starta eget skulle ge mig den friheten men jag vågar inte det nu. Har helt enkelt inte råd när vi har hus och fyra barn. Jag älskar att jobba och jag älskar det jag gör men det är känslan av att någon kontrollerar mig. Känner mig som en trilsk tonåring som bara längtar efter att få flytta hemifrån och få styra över mig själv.

Jag har haft en mjukstart sedan jag kom tillbaka  till jobbet efter min föräldraledighet men i måndags insåg jag att jag måste sätta fart. Har en del som måste göras och plötsligt blev ryggsäcken jättetung bara över en dag . Då blir minstingen sjuk…igen. Han har haft feber och varit snorig i omgångar sedan han började på dagis och nu har han visserligen inte feber men är roslig, snuvig och lite hängig. Ett sådant där gränsfall, inte så sjuk att han bara är helt matt och man bara måste vara hemma med honom men tillräckligt för att han inte skall orka en dag fullt ut på dagis. Dessutom vill jag inte att han smittar de andra barnen så att smittan bara går runt hela tiden. Då har jag dåligt samvete!! Jag vill ta mig ur spiralen. NU!

Jag vet att jag är lyckligt lottad som har en underbar familj, har ett bra jobb som jag dessutom gillar. Men…för mig saknas något. En mening kanske. Kanske är det passionen i arbetet som min vän pratat om att hon letar efter. Jag vill ha tillbaka min frihet, jag vill må så där bra som jag vet att jag kan. Så bra som jag mått de senaste månaderna. Jag som trodde att jag fått ihop balansen mellan jobb och familj. Idag känner jag att jag bara trampar vatten.

Min tid

Det är kolsvart ute, bara ett litet sken ifrån gatans gatubelysning gör det möjligt att urskilja något över huvudtaget. Inne är det tyst, bara diskmaskinen och mina tangentslag hörs. Övriga familjen sover och den här tiden är min. Jag älskar att sitta uppe och bara få finnas till. Nu skall jag stå emot den känslan och strax krypa ner i sängen bredvid maken och en liten kille som är dålig.

Jag känner mig så oerhört tacksam över det jag har. Känner ett lugn som jag inte haft tidigare. Trots att jag är tillbaka på jobbet så har stressen ännu inte nåt mig. Jag är inte längre överambitiös och flänger och far. Nej, jag duger och gör ett så gott jobb jag kan. Tror att jag faktiskt gör ett bättre jobb nu ändå för huvudet hänger med på ett annat sätt än tidigare. Dessutom känner jag att jag börjar få till balansen. Det är inte antingen familjen eller jobbet, jag får in båda bitarna. Fast jag kan ju inte förneka att jag drömmer om den stora vinsten trots allt. Den som skulle göra mig mer oberoende av andra.

Jag har varit ganska nöjd ett tag med att bara vara jag. Rent kroppsligt alltså. Jag har fått duga trots att jag är stor. Men något har hänt och plötsligt har jag passerat vad som är ok. Vågen har jag ju stampat sönder så jag kan inte säga att jag passerat en gräns rent viktmässigt. Däremot känner jag i kroppen att det inte är bra. Ont i svanken igen, flåsar så fort jag anstränger mig och känner att jag får högre puls när jag dricker lite alkohol. Det är dags…igen. Maken har tappat tron och det har jag också. Fast jag kan ju inte ge upp så jag måste försöka igen. Prata mindre om det och göra mer. Vet att Eva pratar LCHF men jag är rädd. Rädd för att misslyckas, rädd för att gå upp igen. Men har jag något val?

Natti, natti världen om det är någon som hör mina små ord i mörkret.

Det har gått bra

Det har gått bra idag, riktigt bra. En blandad känsla av att inte varit borta från jobbet över huvud taget och att ha varit borta i evigheter. Konstigt. Men nu skall jag koppla av med maken.

Rallybrudar innan batterierna skall laddas

Känner mig så gott som frisk. Skall inte vara någon fara med att smitta ner någon så jag vågar mig tillbaka till jobbet i morgon. Ser fram emot det. Lite skräckblandad förtjusning men det skall nog gå bra. Nu blir det bananshake framför TV:n, ”Rallybrudar”. sedan blir det att ladda batterierna inför en ny dag. Undrar hur det här skall gå, uhu…

Taskig tajmin

Åhhhh, jag skall börja jobba igen på måndag och jag är knôkförkyld! Tala om taskig tajming.  Vill bli frisk fort!

Bäver

Känner mig som en bäver men vill vakna upp som en pelikan i morgon.

Svart i mun

Jag vill svära mig svart i mun. Jag är så förbannat djävla trött min 12-åring. Jag älskar henne men jag är så trött på hennes uppsyn, hennes sätt och hennes habegär. Ingenting duger, cykeln är kass. Den var kass inte alls långt efter att hon fick den. Trots att den var helt ny finns det ju alltid något coolare att sträva efter. Kläder skall hon ha mer av hela tiden. Nu har hon till och med rensat ut en masssa kläder och gett till lillasyster. De är för små enligt henne. Ett sätt att visa upp en tom garderob för att få nya kläder enligt mig. Det finns några till i den här familjen som både behöver och vill ha kläder.

Vad jag än gör så är jag pinsam! Kanske skulle ta och flytta hemifrån, då kanske hon är nöjd.

Hon och hennes stalker till kompis är som seamesiska tvillingar. När dottern nu har fått uppdraget att hämta minstingen på dagis så blev det ett herrans liv när vi sa att hon skulle göra det själv. Till en början! För vi ville göra personalen bekväm, minstingen skall få hennes uppmärksamhet och vi vill se att hon kan fixa det här på ett bra sätt. Nej, här gapas det och sätts på tvären för vad kan det spela för roll om hennes kompis följer med. Hon behöver ju inte följa med in, hon kanske inte vill gå ensam hem. JAG SKITER I HENNES DJÄVLA KOMPIS! GÖR SOM JAG SÄGER UTAN BJÄBBA EMOT – NUUUUUUUUUU!

Här skall donas och göras fin på morgonen. Kan man anpassa sig efter övriga familjemedlemmar? Nej, man måste göra allt det där när de andra skall borsta tänderna! Plötsligt hade jag sagt att hon skulle äta frukost först. Det börjar bli ganska ofta nu som jag har sagt något som jag inte överhuvud taget minns att jag sagt. Djävligt bekvämt att skylla ifrån sig hela förbannade tiden. Stå upp för det som man tycker eller har gjort. Slarv, slarv, slarv. Försök till genvägar vad fan hon än gör. Läxor, när och hur hon skriver, träning och aktiviteter, uppgifter här hemma, hur hon pratar – ja, hela djävla röda tråden är förbannat slarvig.

Idag är det kompisförbud. Glöm den seamesiska tvillingen, glöm det coola gänget. Glöm även dator och TV, idag skall här funderas över hur framtiden skall se ut. Inte fan vet jag varför jag gör så här…igen. Det leder ju ingen vart. Inte kan man ju ge upp heller, fast just nu har jag god lust. Bara skita i henne. Så kan hon sitta där med pissbetyg och inte få några roliga jobb. Kom då inte och be mig om pengar. Göra slut på mycket pengar på skitsaker och ingen vilja att dra in några. Leder inte till något bra. Låta syskonen göra slavgörat så att hon kan skörda. Skulle inte tro det. Jag har ögon i nacken! Fast hur länge då? Inte kan man ha det när hon är ute och ränner. Jag kan ju inte binda fast henne här hemma tills hon sitter när jag säger sitt. FAN! JAG ÄR SÅ DJÄVLA AAAAAARG, ifall någon hade missat det menar jag.

Ledsen

Idag är jag grymt ledsen.

Är trött för att jag inte sovit ordentligt på två nätter. Lille V sover oroligt och jag vet inte om han är på väg att bli dålig. Jag känner att jag har ont i halsen och i huvudet – jag vill verkligen inte bli sjuk just nu. Skall ju börja jobba igen nästa måndag och jag måste ha ork att både jobba och styra upp allt här hemma. E2 är ett monster som suger energi och tid, skall det aldrig ta slut?

Jag vågade ta steget, vågade visa vad jag ville men min dröm ser inte ut att gå i uppfyllelse. Jag trodde att jag inte skulle bli ledsen om det inte gick som jag ville, jag har det ju bra som det är. Fast påverkad av trötthet och förkylning gick jag i backen helt. Vill krypa ner under täcket och inte komma upp mer alls. Känner mig dum och oduglig, fast jag vet att det inte är så. Tyvärr kan det vara så att det är en människa som jag har väldigt svårt för som kommer att ta min dröm och som jag dessutom måste rätta mig efter framöver. Dags att se mig om, dags att gå vidare. Jag vet vad jag kan och vad jag vill uppnå. Jag får väl se till att göra det någon annan stans helt enkelt.