Jag känner mig inte fri, själen känns instängd. Visserligen satt jag uppe för sent i går igen men jag tror inte att det är det som är problemet. Att det är höst är inte heller det problem nu. Vi har haft en fantastiskt fin höst så jag klagar inte. Det är avsaknaden av solen som brukar göra mig låg. När det är grått, grått, grått speglas det i min själ och i mitt humör. Ute lyser solen och himlen är blå, bra förutsättningar för att jag skall skratta och le. Nej, jag tror att jag känner mig fången. Hela jag skriker att jag vill styra min tillvaro själv. Att få starta eget skulle ge mig den friheten men jag vågar inte det nu. Har helt enkelt inte råd när vi har hus och fyra barn. Jag älskar att jobba och jag älskar det jag gör men det är känslan av att någon kontrollerar mig. Känner mig som en trilsk tonåring som bara längtar efter att få flytta hemifrån och få styra över mig själv.
Jag har haft en mjukstart sedan jag kom tillbaka till jobbet efter min föräldraledighet men i måndags insåg jag att jag måste sätta fart. Har en del som måste göras och plötsligt blev ryggsäcken jättetung bara över en dag . Då blir minstingen sjuk…igen. Han har haft feber och varit snorig i omgångar sedan han började på dagis och nu har han visserligen inte feber men är roslig, snuvig och lite hängig. Ett sådant där gränsfall, inte så sjuk att han bara är helt matt och man bara måste vara hemma med honom men tillräckligt för att han inte skall orka en dag fullt ut på dagis. Dessutom vill jag inte att han smittar de andra barnen så att smittan bara går runt hela tiden. Då har jag dåligt samvete!! Jag vill ta mig ur spiralen. NU!
Jag vet att jag är lyckligt lottad som har en underbar familj, har ett bra jobb som jag dessutom gillar. Men…för mig saknas något. En mening kanske. Kanske är det passionen i arbetet som min vän pratat om att hon letar efter. Jag vill ha tillbaka min frihet, jag vill må så där bra som jag vet att jag kan. Så bra som jag mått de senaste månaderna. Jag som trodde att jag fått ihop balansen mellan jobb och familj. Idag känner jag att jag bara trampar vatten.
Vi ska erövra vår frihet tillbaka. Vi ska hitta vår passion. Vi ska vara glada, fria, starka, beslutsamma och busiga. Vi har bara ett enda liv, det gäller att fylla det med rätt innehåll.
Puss på dej vackra kvinna!
Japp, du är klok som en bok. Så måste det bli! Jag känner att jag närmar mig ett livsavgörande beslut. Det kommer ta lite tid till att nå fram men jag känner att det närmar sig.
Love u!
Det går ofta inte att stressa på dem. Det gäller att ha modet och uthålligheten att leta i sitt inre. Rätt vad det är så är allt så tydligt. Då är beslutet enkelt att ta plötsligt. Det bara är där. Som om det alltid funnits där. Så enkelt och kraftfullt på samma gång.
Precis, så har jag känt när det gäller tidigare livsavgörande beslut. När de väl är tagna känns de helgjutna och jag har inte ens funderat på att ändra dom. Nu känner jag att något är på väg men det får mogna fram i den takt det behövs.
Jepp, före det funkar de inte. De måste på nåt vis värkas fram, haha.