När syster väl kom på fredagen såg jag till att vara ute när hon hämtade nyckeln. Hon hade gjort klart för mig att hon skulle vara i lägenheten själv (har inte haft några som helst planer på att vara där med henne så det passade mig utmärkt) och så länge som hon ville (passade mig mindre bra).
När syrran väl var inne i lägenheten visste hon inte vad hon ville ha, ringde till mig och började prata om hur det såg ut i lägenheten. Jag ville inte vara delaktig i hennes sorg eller i hennes arbete. Det får hon ta med någon som bryr sig om henne. Mig har hon trampat på för sista gången. Jag skall stå ut processen ut men sedan är det helkört. Jag vill verkligen inte ha med henne att göra mer. Hon säger och gör kränkande saker, P har utvecklat ett hat mot henne efter det här. Han har sett och hört det mesta av det hon dagt och gjort och tycker att hon är en komplett idiot. Åter till samtalet…jag ville att hon skulle berätta för mig vad hon ville ha för att vi inte skulle ta samma saker och vi skulle inte mötas i lägenheten. Nu ville hon plötsligt att vi skulle komma dit när hon var där men det ville inte jag. Hon var från början inte intresserad av att gå in i lägenheten alls, hon ville inte ta hand om skiten och hon brydde sig inte alls. Hon har ändrat sig hela tiden och försökt att förstöra varje sak som betytt någon för mig. Nu ville hon veta vad jag ville ha. Jag tyckte det var oviktigt i sammanhanget. Jag satte mig på tvären. Dels för att jag tyckte att hon var så fläng och elak men framför allt var jag rädd att hon skulle vilja ha samma sak som jag bara för att jävlas. Nu pratar vi om en lägenhet som innehåller INGENTING av värde förutom några små saker och framför allt då av affektionsvärde. Jag hittade nämligen ett kort på min biologiska farfar. Han dog när min pappa låg i magen och mig veterligen har jag aldrig sett ett kort på honom. Jag blev så lycklig! Vi hittade lite papper ifrån min pappas morfars boupptäckning och liknande papper. Detta blev ovärderligt för mig, speciellt eftersom maken släktforskar och älskar den här typen av dokument. Hade jag sagt till syrran exakt vad det var som jag ville ha skulle hon naturligtvis vara intreserad av precis samma sak. Hon hade samma möjlighet att gå igenom lägenheten och jag tog ingenting innan hon varit där. Inte ens kortet. Om vi stämde av att det hon tog inte hade av värde för mig (liten chans att jag skulle vilja ha några saker) så tyckte jag att jag hade fritt utrymme sedan. Både att slänga precis det jag ville och att behålla det jag ville utan att avrapportera. Jag ville inte ha en massa kontakt om saker som i princip inte har något värde, jag ville inte att hon skulle hålla på och ändra sig och dividera om de saker jag ville ha. Ja, ni kan ju föreställa er hur det samtalet slutade. Hon tyckte minsann att då kunde jag gå upp i lägenheten och titta på vad jag ville ha och sedan tala om för henne och så kunde hon gå dit senare. Jag frågade hur slut i huvudet hon var? “Det var ju trevligt sagt”, sa hon och la på luren i örat.
Hon ville att jag skulle rapportera saker av värde. Hur dum får man vara? Det var en man med missbruk, vad trodde hon att jag skulle hitta? Jag ville inte det, jag tyckte att hon hade sin chans att gå igenom lägenheten. Det må hända att jag bettedde mig barnsligt men jag vill verkligen inte ha med henne att göra efter allt hon sagt och jag ville inte ha någon jävla rapporteringsskyldighet. Jag orkade inte mer ändringar nu! Hon stack ju från grovarbetet så varför skulle jag delge henne? Det är väl klart att om jag hittade 10 000Kr i kontanter att jag skulle berätta och dela men vad fan var värdefullt i hennes värld? Några muggar i nysilver som finns i massupplaga? Jag sa att jag var intresserad av en porslinsfigur som stått hos farmor (den gav pappa mig för övrigt när vi var där för 1½ år sedan men den fick stå kvar), lite kort, dokument och gamla mynt som pappat sparat på. Jag nämnde aldrig farmors smycken (en bismarklänk, en klocka och två par örhängen) som jag hittat och inte en digitalkamera som låg på bordet. Kameran för att den var så äcklig att jag inte visste vad jag skulle göra med den, behålla den skulle jag inte i alla fall. Farmors smycken för att jag inte heller visste hur jag skulle hantera det. Var det affektionsvärde eller skulle vi sälja det? Kände inte så mycket när jag såg det som låg i asken men visste inte om jag borde spara det i fall något av barnen skulle vilja ha det framöver. Jag tog inte upp det för att jag ville ta hand om det. Jag skulle ha pratat om asken med henne efteråt men jag ville inte hon skulle få uppmärksamhet mot saker som hon kanske inte hittat.Vi hade kommit överens om hon skulle tala om vad hon tog ur lägenheten men hon blev förmodligen så arg på mig att hon sket i det. De saker vi var överens om att hon skulle ta var borta. Asken var borta och kameran likaså. Tre betalkort, en filofax, en leksak i oförstörd förpackning, en hög med betalda räkningar samt tre kuvert som låg på bordet med information från SPP, räkning från hemtjänst och ett till som jag inte minns i skrivande stund.
Syster anser sig mer intelligent än mig och från att inte ha velat göra någonting har hon nu tänkt sig att ta på sig ekonomin. För mig betyder det mycket att få reda ut i härvan efteråt. Det ger mig en bild av det liv han levt de sista åren och ett sätt att säga farväl på. Hon skrev en lapp men några av de saker hon tagit men nämnde inte asken och utan att vara säker så tror jag inte att kameran heller stod på lappen. För mig var det viktigast att hon inte tagit kortet på farfar men visst sved det att hon tagit farmors smycken men det gjorde mer ont att hon sket i vår överenskommelse. Hon skulle inte komma åt mig så jag sket idet! För kortet hade hon inte tagit även om hon skrev på lappen att även hon naturligtvis ville ta del av korten men jag kunde ta dom så länge. Vadå så länge?! Jag vill inte ha med henne att göra mer, jag ville att vi skulle ta det vi ville ha den helgen för att slippa sådan här skit.
Syrran ville inte träffa mig som tur var så mamma gick ner för att hämta nyckeln. Där fastnade hon hur länge som helst och i min enfald blev jag orolig att mamma skulle hata mig efteråt. Jag hade försökt att säga så lite som möjligt till henne om det som syrran gjorde mot mig då jag vet att hon bestämt sig för att inte ta ställning. Klockan hann bli 20.30 innan vi kunde åka! Om jag var sur och arg?! Det var bara förnamnet. Att jag hade behovet av att ta reda på saker i lägenheten var uppenbarligen helt ointressant för syrran. Att maken fyllde år på lördagen och att vi inte ville vara i lägenheten då spelade heller ingen roll. Vi jobbade på fram till midnatt och fick gjort en hel del. Vi gick igenom de ställen där det fanns papper för att se att vi inte missat något viktigt. Det tog sin tid men det var inte mycket att göra något åt, vi fyllde alla de säckar vi köpt så vi kunde inte komma längre. Det var hyffsat mycket kvar i att ta rätt på men vad skulle vi göra? Trolla med tid gick inte. Vi bestämde oss i alla fall för att ändå åka tillbaka på lördagen för att hämta de få saker som vi skulle ta hand om och fylla några få säckar till.
När vi åker upp på lördagen så det första som möter oss är en container. Vi trodde att det nog var för byggjobbare men vi tänkte att vi ändå kunde titta efter. Det var en container för de boende! Vi hittade senare fler och fick även veta att det ställs ut två gånger per år på det här sättet. Kunde vi ha mer tur?! Ja, det kunde vi faktiskt. Det stod en Ica-vagn precis bredvid som vi lånade för att köra alla de säckar vi packat. Någon förstod att jag verkligen ville göra det här. För mig är det här magiskt och fantastiskt. Vi fick mer energi, köpte fler säckar och tömde lägenheten på nästan allt. Några få stora möbler kunde vi inte hantera men vi visste ju att hyresvärden skulle ta hand om det på måndag i alla fall. Ingen skulle behöva gå in och rensa i pappas skit och säga “Fy, fan för att leva så här”. Jag fick gjort det jag ville trots allt och är så otroligt tacksam över maken som struntade i sin födelsedag (blev inte ens tårta) och hjälpte till hela tiden utan något som helst gnäll trots att det var så äckligt. Jag var ganska känslokall och effektiv hela tiden men när vi skulle gå ur lägenheten brast det. Då kom all gråt. Jag gick runt i lägenheten och tog ett farväl och bad om ursäkt för att det blivit så tokigt. Jag stod i öppningen till badrummet och tittade i badrumsbrunnen och lät tårarna rinna. Jag fick ta ett farväl och jag kände någonstans att jag gjort något för pappa. Syrran själv påpekade att hon var så tacksam över att hon städat en massa medans han var i livet. Då kände jag att han var en vuxen människa som kunde göra det själv, jag var inte hans hembiträde. Nu var han död och kunde inte göra något själv. Fast jag nämnde så klart inget om mina tankar till syrran. Det skulle bara skapa ett nytt ordkrig som skulle göra ont. Orkar inte mer pajkastning.
