Karriär

Jag satt idag på ett möte med två av de kollegor som jag arbetar tillsammans med. Det är två mycket intelligenta människor som väldigt gärna vill framåt i sin karriär. Så mycket att de nästan slåss om att vara bäst. Jag satt tidvis ganska tyst och kände mig lite småkorkad och började fundera om min chef anställt de här två för att jag inte levererar det hon förväntat sig. Så kan det ju naturligtvis inte vara…då skulle hon sparkat mig eller omplacerat mig så klart…jag fyller min funktion jag med – punkt. Först tänkte jag att jag måste bara hem och läsa på. Jag bara måste få upp min kunskapsnivå för det som visades hade jag inte kommit på själv. Nu har de både kollegorna gått varsin kurs och måste tillämpa allt de lärt sig, vilket trissar upp nivån något. Efter en stund inser jag att det här är deras kamp. De vill vinna mark och stångas för sin framgång. Jag vill också väldigt gärna framåt och skapa mig en karriär men inte till vilket pris som helst. Jag lutade mig tillbaka och kände att det jag tillför får duga gott. Min tid kommer ändå. På den nivån som jag vill vara på. För jag insåg där jag satt att det är så enkelt att bara drivas med för att resan är uppåt. Jag vill inte uppåt,  jag vill göra det jag gör bäst. Dit kommer jag så småningom, bara jag lyssnar på mig själv.