Nu låter lillskiten så det är väl bara till att gå in och lägga mig och försöka sova jag med…

Nu skall jag genast krypa ner i säng, här klagas det på att jag inte får sova – då skall jag ju inte sitta här och dravla mer

Jag känner ett hat mot min syster men jag vet också att livet är så kort och att hat bara är slöseri med energi och att jag blir den stora förloraren om jag låter det här komma åt mig. Jag försöker att inte bemöta hennes påhopp (vilket får henne att gå i taket och komma med fler påhopp) och försöker se ett slut på det här. Efter det behöver jag inte ha med henne att göra, hon återgår till sitt liv och jag till mitt. Vi har kommit överens om ett datum för urnsättning också så det finns ett slut på det här trots allt. Hon mailar inte längre elakheter så jag känner att jag kan andas och få utrymme igen. Det är inte över förräns begravning, urnsättning och dödsboanmälan är helt klart men just nu är det lugnt.

När syrran väl var inne i lägenheten visste hon inte vad hon ville ha, ringde till mig och började prata om hur det såg ut i lägenheten. Jag ville inte vara delaktig i hennes sorg eller i hennes arbete. Det får hon ta med någon som bryr sig om henne. Mig har hon trampat på för sista gången. Jag skall stå ut processen ut men sedan är det helkört. Jag vill verkligen inte ha med henne att göra mer. Hon säger och gör kränkande saker, P har utvecklat ett hat mot henne efter det här. Han har sett och hört det mesta av det hon dagt och gjort och tycker att hon är en komplett idiot. Åter till samtalet…jag ville att hon skulle berätta för mig vad hon ville ha för att vi inte skulle ta samma saker och vi skulle inte mötas i lägenheten. Nu ville hon plötsligt att vi skulle komma dit när hon var där men det ville inte jag. Hon var från början inte intresserad av att gå in i lägenheten alls, hon ville inte ta hand om skiten och hon brydde sig inte alls. Hon har ändrat sig hela tiden och försökt att förstöra varje sak som betytt någon för mig. Nu ville hon veta vad jag ville ha. Jag tyckte det var oviktigt i sammanhanget. Jag satte mig på tvären. Dels för att jag tyckte att hon var så fläng och elak men framför allt var jag rädd att hon skulle vilja ha samma sak som jag bara för att jävlas. Nu pratar vi om en lägenhet som innehåller INGENTING av värde förutom några små saker och framför allt då av affektionsvärde. Jag hittade nämligen ett kort på min biologiska farfar. Han dog när min pappa låg i magen och mig veterligen har jag aldrig sett ett kort på honom. Jag blev så lycklig! Vi hittade lite papper ifrån min pappas morfars boupptäckning och liknande papper. Detta blev ovärderligt för mig, speciellt eftersom maken släktforskar och älskar den här typen av dokument. Hade jag sagt till syrran exakt vad det var som jag ville ha skulle hon naturligtvis vara intreserad av precis samma sak. Hon hade samma möjlighet att gå igenom lägenheten och jag tog ingenting innan hon varit där. Inte ens kortet. Om vi stämde av att det hon tog inte hade av värde för mig (liten chans att jag skulle vilja ha några saker) så tyckte jag att jag hade fritt utrymme sedan. Både att slänga precis det jag ville och att behålla det jag ville utan att avrapportera. Jag ville inte ha en massa kontakt om saker som i princip inte har något värde, jag ville inte att hon skulle hålla på och ändra sig och dividera om de saker jag ville ha. Ja, ni kan ju föreställa er hur det samtalet slutade. Hon tyckte minsann att då kunde jag gå upp i lägenheten och titta på vad jag ville ha och sedan tala om för henne och så kunde hon gå dit senare. Jag frågade hur slut i huvudet hon var? ”Det var ju trevligt sagt”, sa hon och la på luren i örat.

 Hon ville att jag skulle rapportera saker av värde. Hur dum får man vara? Det var en man med missbruk, vad trodde hon att jag skulle hitta? Jag ville inte det, jag tyckte att hon hade sin chans att gå igenom lägenheten. Det må hända att jag bettedde mig barnsligt men jag vill verkligen inte ha med henne att göra efter allt hon sagt och jag ville inte ha någon jävla rapporteringsskyldighet. Jag orkade inte mer ändringar nu! Hon stack ju från grovarbetet så varför skulle jag delge henne? Det är väl klart att om jag hittade 10 000Kr i kontanter att jag skulle berätta och dela men vad fan var värdefullt i hennes värld? Några muggar i nysilver som finns i massupplaga? Jag sa att jag var intresserad av en porslinsfigur som stått hos farmor (den gav pappa mig för övrigt när vi var där för 1½ år sedan men den fick stå kvar), lite kort, dokument och gamla mynt som pappat sparat på. Jag nämnde aldrig farmors smycken (en bismarklänk, en klocka och två par örhängen) som jag hittat och inte en digitalkamera som låg på bordet. Kameran för att den var så äcklig att jag inte visste vad jag skulle göra med den, behålla den skulle jag inte i alla fall. Farmors smycken för att jag inte heller visste hur jag skulle hantera det. Var det affektionsvärde eller skulle vi sälja det? Kände inte så mycket när jag såg det som låg i asken men visste inte om jag borde spara det i fall något av barnen skulle vilja ha det framöver.  Jag tog inte upp det för att jag ville ta hand om det. Jag skulle ha pratat om asken med henne efteråt men jag ville inte hon skulle få uppmärksamhet mot saker som hon kanske inte hittat.Vi hade kommit överens om hon skulle tala om vad hon tog ur lägenheten men hon blev förmodligen så arg på mig att hon sket i det. De saker vi var överens om att hon skulle ta var borta. Asken var borta och kameran likaså. Tre betalkort, en filofax, en leksak i oförstörd förpackning, en hög med betalda räkningar samt tre kuvert som låg på bordet med information från SPP, räkning från hemtjänst och ett till som jag inte minns i skrivande stund.

Syster anser sig mer intelligent än mig och från att inte ha velat göra någonting har hon nu tänkt sig att ta på sig ekonomin. För mig betyder det mycket att få reda ut i härvan efteråt. Det ger mig en bild av det liv han levt de sista åren och ett sätt att säga farväl på. Hon skrev en lapp men några av de saker hon tagit men nämnde inte asken och utan att vara säker så tror jag inte att kameran heller stod på lappen. För mig var det viktigast att hon inte tagit kortet på farfar men visst sved det att hon tagit farmors smycken men det gjorde mer ont att hon sket i vår överenskommelse. Hon skulle inte komma åt mig så jag sket idet! För kortet hade hon inte tagit även om hon skrev på lappen att även hon naturligtvis ville ta del av korten men jag kunde ta dom så länge. Vadå så länge?! Jag vill inte ha med henne att göra mer, jag ville att vi skulle ta det vi ville ha den helgen för att slippa sådan här skit.

Syrran ville inte träffa mig som tur var så mamma gick ner för att hämta nyckeln. Där fastnade hon hur länge som helst och i min enfald blev jag orolig att mamma skulle hata mig efteråt. Jag hade försökt att säga så lite som möjligt till henne om det som syrran gjorde mot mig då jag vet att hon bestämt sig för att inte ta ställning. Klockan hann bli 20.30 innan vi kunde åka! Om jag var sur och arg?! Det var bara förnamnet. Att jag hade behovet av att ta reda på saker i lägenheten var uppenbarligen helt ointressant för syrran. Att maken fyllde år på lördagen och att vi inte ville vara i lägenheten då spelade heller ingen roll. Vi jobbade på fram till midnatt och fick gjort en hel del. Vi gick igenom de ställen där det fanns papper för att se att vi inte missat något viktigt. Det tog sin tid men det var inte mycket att göra något åt, vi fyllde alla de säckar vi köpt så vi kunde inte komma längre. Det var hyffsat mycket kvar i att ta rätt på men vad skulle vi göra? Trolla med tid gick inte. Vi bestämde oss i alla fall för att ändå åka tillbaka på lördagen för att hämta de få saker som vi skulle ta hand om och fylla några få säckar till.

När vi åker upp på lördagen så det första som möter oss är en container. Vi trodde att det nog var för byggjobbare men vi tänkte att vi ändå kunde titta efter. Det var en container för de boende! Vi hittade senare fler och fick även veta att det ställs ut två gånger per år på det här sättet. Kunde vi ha mer tur?! Ja, det kunde vi faktiskt. Det stod en Ica-vagn precis bredvid som vi lånade för att köra alla de säckar vi packat. Någon förstod att jag verkligen ville göra det här. För mig är det här magiskt och fantastiskt. Vi fick mer energi, köpte fler säckar och tömde lägenheten på nästan allt. Några få stora möbler kunde vi inte hantera men vi visste ju att hyresvärden skulle ta hand om det på måndag i alla fall. Ingen skulle behöva gå in och rensa i pappas skit och säga ”Fy, fan för att leva så här”. Jag fick gjort det jag ville trots allt och är så otroligt tacksam över maken som struntade i sin födelsedag (blev inte ens tårta) och hjälpte till hela tiden utan något som helst gnäll trots att det var så äckligt. Jag var ganska känslokall och effektiv hela tiden men när vi skulle gå ur lägenheten brast det. Då kom all gråt. Jag gick runt i lägenheten och tog ett farväl och bad om ursäkt för att det blivit så tokigt. Jag stod i öppningen till badrummet och tittade i badrumsbrunnen och lät tårarna rinna. Jag fick ta ett farväl och jag kände någonstans att jag gjort något för pappa. Syrran själv påpekade att hon var så tacksam över att hon städat en massa medans han var i livet. Då kände jag att han var en vuxen människa som kunde göra det själv, jag var inte hans hembiträde. Nu var han död och kunde inte göra något själv. Fast jag nämnde så klart inget om mina tankar till syrran. Det skulle bara skapa ett nytt ordkrig som skulle göra ont. Orkar inte mer pajkastning.

Vi kom ner på torsdagen lite senare än det var tänkt men vi hade ju inte bråttom eftersom vi inte kunde göra något i lägenheten innan syrran varit där på fredag eftermiddag. Jag hade bestämt mig för att göra det här ok, hon skulle inte ha något att hacka på. Jag bestämde mig för att låta hyresvärden ta röjningen eftersom vi inte skulle hinna ta reda på allt. Hade redan gjort en sådan överenskommelse med dem. Syrran skulle inte komma åt mig. Att det var viktigt för mig med röjningen la jag åt sidan. Hon är inte värd det och maken fyllde år på lördagen och jag valde honom.

Vi åkte och lämnade barnen hos mamma och åkte upp till en skitdel av den stora staden på västkusten. Där hämtade vi nyckeln hos hyresvärden och han varnade oss igen för att det kunde lukta illa och att det lätt sätter sig i kläderna. Vi hade ombyte i bilen som vi planerade att slänga efter vårt jobb i lägenheten. Sedan gick vi förbi pappas lägenhet innan vi gick till apoteket, vi ville nog få oss en bild av vad som skulle möta oss. Vi började sniffa utanför, skulle det lukta där skulle stanken förmodligen vara vidrig inne i lägenheten. Det gjorde det inte. Maken undrade om vi inte skulle öppna ytterdörren bara för att se om det var möjligt att gå in. Jag var faktiskt beredd på att inte kunna göra det. Jag blev nervös och lite hispig men maken öppnade dörren och återigen kom en lättnad över att stanken inte bara vällde fram. Han vågade sticka in näsan en bit och konstaterade att det inte luktade lik. Det luktade inte gott men han påstår att det inte var lik i allafall. Vi stängde och låste dörren, gick till torget för att göra ett besök på apoteket. Där köpte vi skyddshandskar och tigerbalsam som vi senare smetade under och runt näsan.

Vi gick tillbaka till lägenheten och gick in. Dörren till badrummet stod öppen så det gick inte att missa. Jag tittade in och konstaterade att det inte längre fanns något badkar vilket gjorde att jag slappnade av något. Luktade illa gjorde det men tigerbalsamet gjorde nytta. Det var snuskigt i lägenheten och det gjorde mig plötsligt väldigt ledsen att konstatera att han levde som han levde. Det var underligt att gå runt där. Mitt i all skit hade han ändå en struktur och ordning. Det var mer snuskigt än stökigt. Kunde inte låta bli att tycka att det var rätt gulligt när jag tittade in i frysen och hittade ett paket pinnglass från GB tillsammans med några förpackningar av färdig mat. Det gick bra att vara i lägenheten trots allts. Det var mörkt ute och dåligt med belysning och en underlig känsla infann sig av att man gick runt och rotade i någon annans saker. Vi var inne i lägenheten i flera timmar men la allt tillbaka förutom ett par nycklar som ramlade ur pappas byxor när jag petade på dom. Vi gjorde ett fynd! Ett riktigt fynd som jag var otroligt orolig att min syster skulle ta ifrån mig om hon visste att vi hittat. Jag kunde ändå inte ta det ifrån lägenheten men blev mycket angelägen om att inte i detalj berätta vad vi sett i lägenheten. Att det var ett fynd för mig betyder inte att det var ett fynd för henne, enbart om hon visste att det kunde göra mig illa om jag inte fick det. Det var ett kort, inget värt i pengar för någon annan. Ett kort på en man som jag under alla år har undrat hur han såg ut.

”Jag har aldrig tänkt göra något annat än att gå in i lägenheten och leta minnen och kärlek. Det praktiska vill jag att vi lejer bort så får dödsboet ta fakturan. Det var bara du som sa du ville göra det själv.”

Hon skall inte hjälpa till och tar nu ifrån mig möjligheten att få det gjort. Jag vill verkligen inte leja ut det. Vem vill ta det jobbet om de inte får betalt? Det finns liksom inga pengar i dödsboet. Fast jag är väl knäpp, det är väl som hon säger. Det är väl bara att ta fakturor på dödsboet för det rör ju inte oss…

Jag måste vara ledig torsdag och fredag oavsett då jag inte har någon barnomsorg. Barnen har påsklov så jag slipper att be om ytterligare ledighet för dom för att rensa lägenheten. Mamma jobbar i helgen men kan ta barnen på torsdag och fredag. Maken fyller år på lördag och vill INTE rensa lägenhet då. Mentalt vill jag bli av med det här så fort som möjligt. Något säger mig att det här tar längre tid än man tror och då kanske vi måste göra något ytterligare i helgen eller eventuellt åka ner en gång till. Vi har bara april på oss. Fattas bara att de inte sanerar lägenheten innan dess så att vi ändå inte kan gå in.

Den här bloggen måste bort snart. Jag är dödens död om syster läser det här…men det måste ut. Kroppen skakar av ilska och ledsenhet. Sätter jag mig på tvären? Det är möjligt men jag har varit tydlig med att jag har haft behov av det här hela tiden. Jag vill inte ta bort möjligheten från henne men kanske att hon kan ta ledigt innan och se till att göra det tidigare? Begär jag verkligen för mycket? Jag vet att det är ett sorgearbete för henne också.